Idag lämnade jag min rumskompis Kristína och hennes 200 kilo tunga(nästan) bagage på flygfältet. En okänd kvinna från Slovakien som stod bostadslös och såg lite ledsen när jag träffade henne första gången. Vad tusan tänkte jag ”henne vill jag bo med!” och så bjöd jag in henne att spendera de restrerande fem månaderna i sängen bredvid mig(alltså nog skilda sängar så klart). Att bli så goda vänner under så kort men intensiv period är amaaazing(som en typisk portugis skulle beskrivit det). Usch så jag hatar att säga farväl. Speciellt när man inte vet när var och om man nånsin kommer ses igen. Tårarna rullade ner för kinderna hela vägen hem i metron. Nu skall jag börja planera East Europe Interrail 2013. Jag vill inte splittras från alla underbara människor jag lärt känna här! 😦
Da-gens vi-sa 